Någon jag alltid saknar den här årstiden, är min morfar.
Han var den bästa människan i hela mitt liv, han var där
han kramade om en, han fick en skratta, han var som ett
barn fast han var 70 år. Han sprang runt på gården och spelade
fotboll och kubb med oss, han gjorde om en gammal affär till
en innebandy plan för oss barnbarn.

Men den 21 november 2008 gick han hastigt bort av en hjärntumör.
Fick ett telefon samtal den 20 november och dom sa att det var 50/50
procent chans. några timmar senare ringde det igen det var 20 procent
chans att han överlever, Jag hoppade in i bilen tillsammans med mina
kusiner och deras pappa. åkte till Umeå, undertiden vi satt i bilen hade
han blivit sämre. mamma och dom bad han vänta på oss, där låg han
med slutna ögon, andades med hjälp av en respirator, när jag gick in
i rummet fick jag en chock den spralliga moffa som jag växt upp med
var inte längre enns vaken. Efter min yngsta och sista kusin varit hos
honom blev han så dålig att vi fick gå in till ett möte med läkaren,
det var dags att stänga av respiratorn.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig moffa. jag älskar dig